“Post-truth is pre-fascism.” Timothy Snyder, On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century
Kan konsthantverk stå på de politiska barrikaderna?
Ja varför inte? Nu när hela världen är i gungning, allt rör sig och ingen längre vet vad som är sant eller falskt kanske den materialbaserade konsten kan hjälpa till att ta ner oss på jorden igen för att rent bokstavligt gräva i myllan, känna materialen och forma dem med våra händer. Använda en såg, en kavel, synål, kniv, sax, pinnar - verktyg som är lätta att förstå vad de gör med materialet. Det finns en längtan efter fysisk kontakt mellan kropp och natur, som en motpol till pixlig maskinintelligens och det spektakelsamhälle som föds och göds av algoritmer, varumärken, sköna livsstilssfeeds och låtsasidyller. En längtan som gett den materialbaserade konsten en hausse och en möjlighet att ta plats i kulturhierarkiernas finrum genom att föra fram diskussioner om materialitet, hantverk, estetiska värderingar och hur allt detta påverkar samhället.
"The spectacle is the nightmare of imprisoned modern society which ultimately expresses nothing more than its desire to sleep. The spectacle is the guardian of sleep." Guy Debord, The Society of the Spectacle" (1967)
John Carpenter, They live 1988
De politiska positionerna suddas ut när våra politiker anpassar sig efter trenden för att stjäla väljare av varandra. Ve den som vågar ta ställning på riktigt och ta ord som Solidaritet, Jämlikhet, Frihet, Broderskap, Fred och Rättvisa i sin mun. Arméer trollar i skuggorna och undergräver etablerad kunskap, yttrandefrihet och armlängds avstånd i kulturpolitiken. Under tiden som samhällshierarkier och maktstrukturer gör det omöjligt att göra sin röst hörd på något annat sätt än att samla likes i sin privata åsiktskorridor på facebook eller genom att ge sig ut på gatorna och skrika.
"En välfungerande demokrati kräver en livlig konfrontation mellan olika politiska positioner. Om detta saknas finns det en risk för att demokratisk konfrontation ersätts av konfrontation mellan andra identitetsformer, såsom etniska, religiösa eller nationalistiska." Chantal mouffe - The Return of the Political
Craftivism in Women's March, Washington DC, 21 January 2017
Men luften tycks ha gått ur oss, kanske för att samhällsutvecklingen rusar och inte längre går att förstå. Verkligheten inom verkligheten, sur-realite, har aldrig varit så långt borta och så nära som nu. Makthavarna är så inkonsekventa och galna så att det inte längre går att skämta om dem, skämten har blivit verklighet och ingen skrattar länge.
“Så vem ska jag tro på, tro på, tro på när Tro på när allt är så här Och ingenting vi nånsin med nåt menar Thomas Di Leva, Vem ska jag tro på
Jag bjuder in till en grupputställning med konsthantverkare som vill ta ett djupt andetag och skrika ut vad hen tycker, om stort eller smått, men så högt som möjligt. Men hen ska inte ta ställning för något särskilt parti, göra antidemokratiskt eller hatiskt (Curatorn är subjektiv och enväldig domare). Det får gärna vara plakatkonst i stil med Carl Johan De Geers “Skända flaggan”, politiskt berättande likt Britta Marakatt Labbas broderier eller craftivistiskt gerillahantverk, men kan också vara mer abstrakt kritik av konsumtionssamhället som hos Peter Johansson eller genom experimentell satir som i Markus Öhrns Norénuppsättning.
/Linus Ersson
